Dagens outfit och nakna sanningar

Då var det dags: mitt bidrag i Ratatas sommarpratserie HÄR.
15.07.2011 kl. 17:32

Utan luft, eller När något bara rämnar - men aldrig "bara sådär"

Något går sönder. Ett illavarslande ljud, och så bara slutar det rulla.
Det står oändligt stilla. Jag borde inte ens bli förvånad, egentligen; det har varit på kommande redan länge. Men ändå står jag där helt förkrossad, när det sker.
Luften gick ur cykeldäcket, liksom ur mig. Platt. Inte bara punkterat, utan uppsprucket. Sönder, ordentligt - Ja, precis så känner jag mig också.

Den bottenlösa ledsenheten - fast det bara handlar om ett cykeldäck. Ändå: Dess öde var så onödigt, och bara mitt eget fel. Jag hade använt cykeln flitigt men ovarsamt, med mottot: ”Rullar den idag, rullar den imorgon också”. Underhåll var en femte rangens fråga; jag hade alltid för bråttom någon annanstans för att hinna just nu. Sen. Imorgon. En annan gång. (Och så är jag inte riktigt händigt lagd). Med tiden märkte jag att det blev tyngre och tyngre att trampa fram, det gnisslade lite och växlarna blev styva, men jag såg det mest som karaktärsdanande – och trampade desto hårdare istället. Och nog skulle jag ta i tu med saken, sen. Imorgon. En annan gång.

Och nu står jag där med ett mejat hjul. Cykeln, som jag nästan är beroende av och använder dagligen, har dött av försummelse. Och känslan, ännu - fast jag vet att det bara är ett cykeldäck.
- För någonstans inuti är det faktiskt mer än ett cykeldäck. Det ligger en gastkramande symbolik i det hela: Att ständigt prioritera vindpisk mot kinderna påväg mot mål efter mål, i stället för att någonsin stanna för att kolla att hjulen är i skick. Att bara trampa hårdare; att tanklöst slita ut något nödvändigt för att klara livhanken. ”Rullar den idag, rullar den imorgon också”-devisen. För någonstans inuti ger det en obehaglig känsla av déjà vu, från en annan tid och situation i mitt liv, då något också rämnade av försummelse. Och att jag inte lärt mig någonting sedan dess - det är den insikten, som förgör mig. En aning av omedveten destruktivitet, den skrämmer mig.

Men trots allt: den här gången var det ändå bara ett cykeldäck. Reparationen tar bara några dagar. Det finns reservdelar, och det blir inte ens så dyrt. Ett cykeldäck går trots allt att fixa. Snart susar jag åter fram längs gatorna, till och med snabbare än förut. Men symboliken, den får mig ännu illa till mods. Om reparerade hjul bara fortsätter gå runt, runt, runt, i samma gamla cirklar. Cykelturer - och allt annat - skall väl inte vara bara deletapper mellan nästa kollaps och verkstaden. Då når man aldrig sina egentliga mål. Och allt går inte att ersätta med reservdelar.

14.07.2011 kl. 11:42

Twitterjournalistik

För det mesta tycker jag Twitter är en ytterst behändig nyhetskanal. Snabba och koncisa rubriker skissar upp världens gång just nu; fördjupad läsning om det mest intressanta bara ett klick ifrån. Men ibland.



Ibland vet man faktiskt inte vad man får. Nyhetsrapportering skall väl inte kännas som att öppna Kinderägg?

(- Men nej, innandömet är ju inte alltid plastskräp i detta fall. Och nej, det gäller inte bara Hbl. Och ja, länken ledde förresten till en text om Iron Maiden-spelningen i fredags.)
10.07.2011 kl. 16:43

Svartvita tankar


Lördag. Kaffekopp och ensamma soffan byts snabbt ut mot andra omständigheter. Vi behöver kontraster, för att urskilja mellantonerna tydligare.

Och natten är så ljum att bara ben bär hem utan knottror.
Före jag kan lägga mig kokar jag en kopp te och ser ut på staden;
eller är det bara fönsterrutans reflektion av insidan?
(edit: och vad är staden, städer, samhället; annat
än en massa insidor med väggar runtomkring?)
03.07.2011 kl. 15:24

Frestelser och skåpmat

Note to self: gå inte till Akademens bokrea veckan före tent.

Känns nu som att tvinga i sig torra brödkanter trots en gräddtårta i kylen.
30.06.2011 kl. 17:21

Obligatorium

Det sägs att man inte måste annat här i livet än dö, men jag skulle åtminstone kraftigt rekommendera en läsning av fröken Smillas sommarprat*.
Om så oändligt mycket mer än muffinsar och volangkjolar - ja, bloggar alltså. Här.
Akta er människor, här kommer en bloggare och hon är jävligt klok.

Och på tal om: Underbara Claras underbara sommarprat på Sveriges P1. Likaväl visa ord på samma ämne.

(Dessa röster får mig att undra om det, kritiken till trots, inte rentav finns skarpare hjärnor ute i bloggosfären än månget fall i maktens korridorer.)



*Ja, förresten kommer mitt eget sommarprat också på Ratata senare i sommar. Stay tuned.
29.06.2011 kl. 19:00

Om könspress

Härom dagen. Jag står i ett varuhus i stan och smygbläddrar (okej, skippa ”smyg-”, efter expeditens irriterade harklingar) i tidningshyllorna. Jag är en sucker för dessa hyllmeter nytryckt ord&bild, i glansiga pärmar.

Men det är något som irriterar mig.

Det är störigt att hitta vad jag söker – inte för att det brister i utbud, snarare i upplägg. Framför mig finns en hylla för var intresseområde: ”Mode”; ”inredning” (som tydligen även inkluderade mat); ”hälsa”; ”korsord” - så långt, inga problem. Jag väljer hylla efter intresse. Men det finns fler hyllor, och fler skyltar: ”Ungdom/barn”; ”familj” och ”män”, och det är då jag konfunderas. Här är dina intressen redan utstakade på basis av kön, ålder och familjeförhållanden.

Och vad är då ungdoms-, familje- och manslektyr? I ungdom- och barnhyllan finns bl.a. serie- och musikmagasin. I familjehyllan hittar jag exempelvis Time magazine och Monocle - men inte tidningar om familjeliv (typ Meidän Perhe - den står i "hälsa"-hyllan). Mest suspekt är hyllan för ”män”: Här finns herrmodemagasin (som tydligen inte platsar i hyllan för ”mode”) - men även teman som foto, datorer, schack, husdjur, fotboll, fordon och maskiner.

Jag liksom bara undrar. Varför är inte Vogue Hommes i modehyllan och varför måste jag identifiera mig som man för att läsa om kameror eller datorspel? Varför är över huvud taget hyllorna inkonsekvent uppdelade; hälften enligt intresseområde, hälften enligt målgrupp? - Eller är de hyllmeter som inte står under barn, män och familj (- ja, "familj" som i vadå; mamma-pappa-barn som läser The Economist tillsammans?) underförstått kvinnohyllor?


Ja, jag undrar. Medan en del tidningar uttryckligen riktar sig till endera könet, och det säkerligen finns statistik på att det är övervägande fler män som läser traktormagasin, känns ändå slutresultatet bakvänt. Och ändamålsenligheten?

I USA hade Walmart en skild boksektion titulerad ”black”; för mörkhyade. Det utpekades för rassegregering. Jag vet inte om kategorisering av tidningar riktigt kan kallas diskriminerande, eller om någons människovärde direkt kränks - men något känns onekligen absurt.

Jag går hem utan tidning. Men med huvudet fullt av tankar.

29.06.2011 kl. 10:04

Vad jag vet om ekonomi

Ingen ränta i världen lönsammar livsglädje på sparkonto.
Det är en färskvara som bör investeras omgående.
28.06.2011 kl. 12:35

En midsommarnattskänsla

Den midsommarmigrationen i huvudstaden, så fint sagt på Hbl:s Parkvakten.

"Staden känns två nummer för stor. Man kryper in, knäpper fast och myser."

I en annan ödestad där jag cyklar hem genom kvällen känns luften mest sval.
Fast det är ganska fräscht och tystnaden är ganska vacker.

Jobb, så européen. Men med havsutsikt känns det ändå lite midsomrigt.
24.06.2011 kl. 22:52

Extremt högt och otroligt nära

En del av kulturhuvudstadsåret betonar gatukonst - bl.a. finns konstverk upphängda längs vissa vägslingor, lyktstolpar och husväggar runtom i stan.
De känns som fräscha färgklickar i asfaltslandskapet.

I centrum har man uppfört en enorm väggmålning som jag tycker är alldeles makalös.



Varför kunde man inte satsa lite mer på gatukonst annars också?
I stället för att bötesfälla graffitiartister kunde man t.ex. projektanställa dem för att förvandla någon sketen gammal betongvägg, i stil med ovan.

Det är fint med konst man kan ta del av dygnet runt, nästan omedvetet, vad man än haft i tankarna eller kalendern - utan att behöva ta sig till ett galleri eller betala inträdesavgift eller ens tänkt tanken på att vara kulturell den dagen.
Konst som når alla: affärstanten påväg till nästa styrelsemöte, tomathandlarn på torget och småbarnsmammorna på uppköp, lika väl som den hopsjunkna gubben vid trottoarkanten som ber förbipasserande om en slant eller två.
22.06.2011 kl. 16:14

Om att bilda sig en uppfattning

Att ladda upp bilder på sig själv tycker jag alltid känns lite tvivelaktigt.
- Inte när andra gör det, utan främst jag själv. Som att jag skulle skrika tittatittapåmig!!!½ i stället för att kanske be om att lyssna till vad jag säger.
(Och det känns nog lite fånigt att fota sig själv.)

Ändå, samtidigt, blir bloggar med bilder liksom mer personliga, när det finns ett ansikte bakom alla bokstäver och tankelass. En människa bakom en åsikt. Det blir liksom lite lättare att ta till sig och skapa en relation till. Eller?

Det är en knepig balansgång, och kanske handlar det också om vad det är man vill få fram och betona. Men jag tror inte yta och djup, innehållsmässigt, alltid behöver stå i motsatsförhållande.


och just här är jag faktiskt bara nöjd över dojinköpet.
och lite fascinerad av solljuset.
men känner mig onekligen ganska töntig.
21.06.2011 kl. 13:29

Söndagsnöjet


När och om jag varit snäll i dagarna sju, brukar jag bege mig till loppis för att belöna mig/köpa ett uns lycka. Andra hand känns minst oklanderligt både för samvete och plånbok - och så är det ju faktiskt ett nöje i sig; liksom en skattjakt.

Och saldot: Mer Lautrec, oanvända kängor och ett tilltalande kakfat - fast nu måste jag väl börja baka cup cakes, om så blott i inredningssyfte.
20.06.2011 kl. 11:20

Bloggkalas

Det var Ratataträff i Ekenäs och Karin och Magnus bjöd in till sin mysiga källarvåning i centrum av stan. På morgonen var jag ännu lite nedslagen av blygsel och illavarslande spöregn, men både social och meteorolgisk oro visade sig obefogad.

Andra på plats var både bättre begåvade och utrustade på bildknäppningens område. Jag fick själv lite kameradarwinistiska komplex. Därför återvinner jag hellre deras alster. Estetisk socialism? (Men kommentarerna är ju mina.)


Bild: Ch.
Triss i stämningshöjare? Skinka, Partybloggarn och hunden Partypinglan.
- Fast i sommar är Skinka lejad som Asfaltsommar på X3M. Inte illa!


Bild: Ch.
Bl.a. Rinkeli, Miilo och Dudy njöt av sol och bidrog till bra stämning. En sprudlande glad Dizi dök även upp.


Bild: Ch.
Andra satt inne men hade bra stämning i alla fall. Bl.a. bloggpausande Linn, Snigeln Harald, och Peppe.


Bild: Asfaltsommar.
Sandra och salt - en kär själsfrände på distans, gjorde mig mäkta lycklig med sin närvaro.

Bild: Asfaltsommar.
Christa, som även studerar i Åbo, var bra sällskap - räddade mig dessutom i orienteringen mellan tågstationen och torget.

Inspiration och entusiasm är smittsamma grejer. Och, sammansvetsar inte dessa träffar våra bloggar mer till ett ”vi”, i stället för utspridda ”jag”?
Så tror jag att situationen: att öppna sin dörr för en hop cyberpersonligheter och göra dem till ”riktiga” vänner och bekanta, bjuda på bål och mud cake i en avslappnad samvaro som om det vore det naturligaste i världen (och ja, varför vore det inte det?) - är inte det måhända ganska unikt och rätt så makalöst?

Karin lyfte fram tanken om en eventuell bloggträff i Åbo nästa gång, typ i höst. Det vore ju rätt så förträffligt, enligt min modesta mening.
19.06.2011 kl. 22:53

de Toulouse-Lautrec


Nästan kriminellt förmånligt fyndat på loppis.

Trivial fakta: Lautrec var även expressionist i köket och ville ge ut en kokbok
(- vilket förverkligades postumt eftersom han dessförinnan hann kolavippa i sviterna av livsstilsrelaterade åkommor).
17.06.2011 kl. 11:46

Alltets omfattning

Kanske är det mängderna som suger musten ur en.

De överväldiga mängderna ämnen, som tidens anda får att bubbla upp till ytan. Ämnen som är brinnande viktiga, men ack så svåra och mångsidiga, etiska och principiella men samtidigt också personliga och känslosamma, liksom samhälleliga och högst konkreta - den där sorten man kan debattera och ta ställning till och vända och vrida och vädra i huvud och hjärta i oändlighet.

Det är aborter, våldtäkter, det är romer och det är tiggare och distinktionen dem emellan, det är smittoepidemier och det är krisfonder, det är kärnkraft och det är skitdyrt kaffe och det är käbbel på Ständerhuset. Och allt det där andra, mest hemskheter.

Det är så mycket man borde orka ta ställning till att man blir alldeles matt. Urvattnad. Och liksom inte skulle orka ta ställning till något alls, utöver på sin höjd färgen på strumporna till dagens outfit och kanske huruvida ett par nya solbrillor skulle få mig på bättre humör, eller om jag skulle bli sötare om jag skulle öva mig i att le så där som de instruerar i en Cosmoartikel.

I stället tar jag en karamell och en nypa frisk luft och livet smakar godare. Jag dricker en kopp kaffe och känner mig mindre trött. Även om det lär göra tänderna gula och mitt leende inte blir som flickorna i damtidningen, men det känns ändå som ett helt okej alternativ.

Och jag orkar bilda en åsikt igen, lite grann - kanske inte till allt och till fullo men det behöver jag ju inte heller, egentligen. (Att kaffet är dyrt råder dock inga tvivel om.)

16.06.2011 kl. 11:47