intercity

Sitter i lite kollektivt transportmedel riktning Hufvudstad. Kaffe till överpris och än tillförlitlig tidtabell* (!) förgyller en morgon då jag försöker samla tankar på vift och ruska sömndruckenheten ur dem.



Det är alltså Vega vid 12 och så något ord i X3M efter 13. (Wow, nu börjar jag verkligen känna mig som en puff för statsägda firmor.)

Nåväl, över och ut, måste återgå till att känna mig smånervös och häpen.

* Ta i trä. Big time. Har ännu halva rutten kvar.
31.08.2011 kl. 09:04

Om värdeladdade ord & mening

Ni har skrivit så mycket fint, uppmuntrande, stödjande och tankeväckande angående radioinslaget. Det finns en hel del av det jag skulle vilja fortsätta diskutera och kommentera, men jag har försökt hålla mig från att prata sönder ämnet före morgondagens debatt.

Jag ville bara säga att alla era ord har känts av.
Det finns inget som väcker ödmjukhet, så som att få veta att man bidragit till något som lyckas beröra någon annan. Det skapar mening. Och nej, det finns väl inget som väcker ödmjukhet så som mening.
30.08.2011 kl. 17:47

Dokumentären, forts.

Ljudklippet finns nu på arenan. Och så fick jag se att Malin Slotte har recenserat alltihop i Husis (se TV-bloggen).

Nämnde jag att känslan är ganska orealistisk?

Reprisen kommer på på onsdag kl.11.03 och följs av paneldiskussion i Slaget efter tolv.
28.08.2011 kl. 13:05

Dokumentären

Imorgon alltså. 09.03. En puff på Vegas sidor, här.

Känslan just nu är ganska orealistisk. Hu!
27.08.2011 kl. 21:56

Ett steg ut i etern

Hej. Tänkte bara meddela att ni på söndag hör mig på radio.

Ut ur garderoben, alltså. Förra hösten antydde jag, om än rätt flyktigt och i hemlighetsfulla ordalag, att det var lite projekt på gång. Jag har nämligen medverkat i en dokumentär.*

Första sändningen infaller nu på söndag 28.8 kl. 9.03, och sedan igen onsdag 31.8 kl. 11.03. På onsdagen följer diskussion/debatt i Slaget efter tolv, där jag deltar tillsammans med bl.a. Peppe Öhman. Kanalen var alltså Vega och det är Pia Hellsten som är hjärnan bakom allt.

Jag vill inte avslöja för mycket, men det kommer alltså att handla om unga i dagens samhälle; deras syn på världen och världens syn på dem. Identitet. Möjligheter och rena omöjligheter, styrka och smärtgränser. Typ. Och en del bloggande. Ja, lyssna så vet ni.

Själv försöker jag hålla is i hatten och magen och så vidare. Det är pirrigt och ganska skrämmande men mycket spännande. Och alla andra som deltar är väldigt kloka typer, så det blir nog riktigt bra det här.

*(Hur jag skall förhålla mig till min egen roll i det hela känns ännu lite konstigt och ovant. Fast jag har bloggat i flera år är dokumentär något helt annat, en berättarröst man själv inte har full kontroll över. Det känns mycket mer utblottande. Men, det är ju inte utblottning av mig det handlar om, utan ett större och viktigare ämne som jag tycker borde tas upp.)
25.08.2011 kl. 17:05

IKEA och tankarna ett duns i hallen kan väcka

Duns i hallen. Inte något mjukt och anspråkslöst sådant, utan ett du inte kan missa: IKEA-katalogen har anlänt. Men det var du nog redan förberedd på, om du haft någon kontakt med verkligheten senaste månaden.

Senaste veckorna har man knappast undgått skyltningen i stadsbilden. Över allt; det är inga små grejer. Häromdagen delades ballonger ut på järnvägsstationen. Nedräkningen har börjat, men det är inte för en ny Harry Potter-film eller julafton. Det är en katalog. Med reklamer. Förlåt, inspiration.

Ja, egentligen är hajpen ju alldeles absurd. Reklamuppbådet för... reklam. Eller är katalogen ens det – reklam – längre? Postluckorna i trappuppgångarna skvallrar om att katalogen är en sak för sig: många av de otaliga "INGA REKLAMER"-lapparna har sällskap av ett "JA TACK till IKEA-katalogen!"
Kanske borde det klassas livsstilsmagasin?

Och IKEA-katalogen spelar nog i en lite annan klass än flygbladen med närbutikens erbjudande på mjölk. Katalogen går i år ut i 208 miljoner exemplar världen över – nej, tänk på det ännu en gång: 208 miljoner. Det finns faktiskt ingenting som riktigt står sig i jämförelse. Få bästsäljande böcker når samma proportioner, alltså någonsin. Och det här är bara ett års upplaga.

En annan spännande detalj med katalogen är märkningen:
ILMAISKAPPALE. ARVO: 5,-

Jag blir inte riktigt klok på vad dess betydelse är. Är det för att läsaren skall bli medveten om hur mycket företaget verkligen satsar på vår läsupplevelse (- oss unnad alldeles gratis! Tänk att reklam kan vara välgörenhet!) En påminnelse om hur värdefull vår roll som reklamens offer verkligen är?
- Men ändå känns det väl lite som ett charmförsök på baren, där någon insisterar på att bjuda på en drink, för att sedan noga påpeka exakt hur många euro den faktiskt kostade. När man investerar väntar man sig väl lite valuta för pengarna. Ju.

ÅH, och på IKEA har de ju en helmassa snygga, mjuka hallmattor (i olika färger!) som man kan köpa, så slipper man fundera så mycket på dunsandet i hallen.
24.08.2011 kl. 13:46

Om att tillreda ett leende

En av dagens lågmält minnesvärda höjdpunkter var nog damen som nyfiket betraktade mina matvaruinköp i kassan, så där försynt pekade på auberginen och frågade: "Hur tillreder du mangon?"

Jag blir alltid glad-imponerad när någon vågar vara lite bekant med en främling i vårt inbundna (a)sociala kulturlandskap (- alltså utan tre promille i blodet, då är vi lätt du med varann.) Annars känns det, när man går på stan, som det artiga är att inte låtsas om varandras existens. Det är ju rentav påträngande att möta någons blick, för att inte nämna att öppna munnen oombedd, då.

Och ens att våga fråga, över lag, när det är något man inte vet - annars får man väl aldrig reda på? Om man inte googlar, så klart. Men mitt eftermiddagsleende, det skulle inte Google ha kunnat frambringa.
22.08.2011 kl. 22:46

rutor, sidor, sanningar.



Nina Hemmingsson. Så jävla normal.
Och känslan av att det är riktigt rätt att vara, en stund.
20.08.2011 kl. 17:42

Mer om katter. Eller pinsamheter.

Alltså, jag känner mig som början på en old cat lady med nedanstående kattbildsinlägg. Lite småpinsam.

Är det så man skall känna sig? Eller, vad är så pinsamt med att bli en old cat lady, förutom bara det faktum att alla tycker det är pinsamt? (Att bli gammal kan man ju inte undfly. Och att ha katt är väl inte pinsamt, jag menar Hepburn hade ju en i Breakfast at Tiffany's.)

Fast är det inte likadant med det mesta som känns pinsamt? Man blir mest pinsam bara för att man borde vara pinsam. Man vet inte riktigt egentligen varför - men vad spelar det längre ens för roll; pinsamt blev slutresultatet ändå.
Som i lågstadiet när man hade fel sorts ryggsäck. Det var inget fel på den, det var bara fel - kanske bara en nyans som inte passade in i mängden. Kanske en dragkedja för mycket, spelar egentligen ingen roll. Pinsamt. Fast det i grannskolan kanske skulle ha varit det tuffaste i gänget. Eller fast samma modell tio år senare säljs dyrt som retroobjekt på loppisar. För ack så pinsamt, just då, just där.

(Vilket slöseri med pinsamhet är inte det? Rodnad man kunde spara till stunder då man verkligen förtjänar den. De stunderna kommer nog, också. Bevare mig väl.)

Nåväl, det blev långt, svamligt och lite irrelevant, för nu blir jag nog ingen old cat lady ändå. Jag är ganska ung än och imorgon lämnar jag katterna bakom mig för återvändo till stadslivet, med blott lite dammråttor i husdjursväg.

Men ändå. Känn inte pinsamhet i onödan. För att få med någon sensmoral.
17.08.2011 kl. 22:35

Oh hai! Just stoled ur heart!

"Jag är nog ingen djurmänniska", proklamerade jag.

Så flyttade de alldeles minimala små lurviga lulcatzen in i stugan och mitt hjärta smalt som choklad i bastun. Jag fick äta upp mina ord med en nypa salt.
Kära hjärtanes.





I rest my case. Just nu ligger de och pussas i en enda villervalla av tassar.
Det är lätt att vara principfast, tills man konfronteras med faktum. Eller små hjärtenypande luddbollar. 

(Nu säger jag att jag nog inte heller är den typen som hittar stora kärleken och håller tummarna i smyg).
16.08.2011 kl. 17:14

Inconvenient truths

Ibland går jag in på Hbl.fi kommentardebatter och förundras över vilken kall ironisk humor kommentatorerna är utrustade med.

Tills jag inser att det inte är humor och det gör lite ont inuti.
16.08.2011 kl. 12:42

Undervattensvärldar och luftbubblor

Borta från staden och så långt borta från allt som kallas verklighet.
Slog på teven - vilket jag gör så sällan numer - såg ett program reality teve och kände mig bara ännu mer distanserad. Jag sköljer ansiktet med iskallt vatten bara för att känna att det sitter kvar.

Och så låter jag mig ligga alldeles stilla i känslan en stund. Känslan: Som när man dyker, och allt ännu är tyst, tyst strax under ytan - förutom hur man hör sin egen puls slå. Hur man ser solen skina där uppe, i luften som är bara några cent borta men ändå en helt annan värld - och världen! Så förvrängd den ser ut där ovan, sedd ur fiskperspektiv.

En liten stund är det mycket vackert. En stund. Sedan börjar man känna behovet av att andas.

Och när man kommer upp till ytan igen känns luften plötsligt så mycket friskare i ens lungor, ljuden så mycket skarpare och ljuset varmare och färgerna grannare, över allt. Det är fortfarande samma värld som de uppe på stranden också befinner sig i, men utan den där stunden under ytan kan man inte riktigt känna den på samma vis. Men bara en stund.
15.08.2011 kl. 23:35

Om medbrottslingar

Man: Hej, jag skulle vilja rapportera ett rån.
Polisen: Jaså, ett rån säger du? När skedde det?
Man: Jag gick på Dundritch street och en man drog fram en pistol och sa: ”Ge mig alla dina pengar.”

Polisen: Och gjorde du det?
Man: Ja, jag samarbetade.

Polisen: Så du gav mannen dina pengar utan att kämpa tillbaka, kalla på hjälp eller försöker fly?
Man: Jo, men jag var livrädd. Jag trodde att han skulle döda mig!

Polisen: Mmm. Men du samarbetade med honom. Och jag har blivit informerad om att du är ganska generös också.
Man: Jag ger till välgörenhet, ja.

Polisen: Så du har en vana att ge bort pengar.
Man: Vad har det att göra med denna situation?

Polisen: Du gick medvetet ner Dundritch Street i din dyra kostym när alla vet att du gillar att ge bort pengar, och så lät du bli att slå tillbaka. Det låter som du gav pengar till någon, men att du nu känner donationsånger. Säg mig, vill du verkligen förstöra en mans liv på grund av dina misstag?
Man: Det här är löjligt!


Polisen: Detta är just vad våldtagna kvinnor möter när de försöker få sina våldtäktsmän inför rätta.
Man: Fuck patriarkatet.


- Stulit direkt från Underbara Clara som stulit direkt från Lady Dahmer.
14.08.2011 kl. 17:02

Teckenspråk

Kaj Korkea-Ahos kolumn om ironins livsvillkor i dagens Hbl bjöd nästan på en kaffe-genom-näsan-upplevelse i morse:

"man i både Holland och Frankrike talat om att införa ett nytt skiljetecken i skriftspråket, ett sorts vågformat utropstecken som ska markera att en mening är ironisk, precis som frågetecknet avslutar våra frågor."
Milda makter.


Eller. Är det vad som krävs i en värld full av känslighet och missförstånd?
Ironi bygger på samförstånd, som ibland (tydligen) kan vara taktlöst att ta för givet inför en bred publik. Kanske litet som inflationen i varningsskyltning i USA, där till och med take-away-kaffet bör informera om sin hetta - annars kan man ju bränna läppen. Fast ironi, å sin sida, ger ju inte upphov till utvärtes brännskada.
12.08.2011 kl. 20:39

Förnyelsen rakt framför näsan



Där på listan över saker-man-borde-ta-i-tu-med-men-bara-skjuter-upp-o-upp; någonstans bland "boka tandläkartid", "se över sina försäkringar och fondsparande" och "få upp de där gardinerna", fanns införskaffande av nya glasögon.
Inga steg för mänskligheten, men guuuva stor personlig sinnesfrid när man äntligen får ett sådant evighetsprojekt överstökat.

Nu måste jag bara sluta sprätta till av förvåning varje gång jag rör mig nära en spegel. Hej främling!

Irritationen: Hur även glasögonbågar delas upp i man- och kvinnomodeller. Jag trodde sådant avgjordes på basis av ansiktsform och smak? Ännu en fabricerad könsskillnad. Själv provade jag mig modstulet genom hela damavdelningen där inget satt bra eller föll i smaken, tills jag såg att alla snygga modeller tydligen var skapta för män. Nåväl. Jag är inte så konservativ på den punkten, så nu bär jag glatt herrglasögon. Kanske ser jag världen ur ett mer manligt perspektiv nu då.
11.08.2011 kl. 16:58