Men-ups!

Hoho min kombo* hade tipsats av en tidigare kombo och tipsade vidare till mig, vars söndag fick en liten guldkant.

Det fina med jämställdhetsfrågor är att det är en samhällelig diskussion man också angripa med humor - men icke dess mindre skärpa!
(Exempelvis barnmisshandel och aids är svårt att kunna le åt, hur man än vänder och vrider.)

Ur "Men-ups" av Rion Sabean:










Kolla resten på hans flickrsida!

* kompis-sambo, vilket behändigt ord!
Publicerad 09.10.2011 kl. 14:27

På andra håll



Inlägg? Men kolla: Den här veckan gästbloggar jag på De Ungas Akademi:

Det man lär sig en sommar i slutet av oändligheten - klicketiklick.

Lite om olika styrkor, om hur vi vänder blad, och vad som händer sedan.

Publicerad 07.10.2011 kl. 16:15

Vi som bara vill andas

På veckoslutet fick jag höra, av någon som börjat läsa specialpedagogik, om hur deprimerande det kan kännas att få lära sig om störningarna och sjukdomarna som kan drabba människor. Barn, med död i generna. Hur otroligt kort och smärtsamt ett liv kan bli, bara av naturen.

Så såg jag ett avsnitt finsk talkshow, där en man säger att han faktiskt kan förstå skolskjutningar och andra våldsdåd och stöder nazism.

Paus.

Kontrasten. Hur obegriplig mänsklighet kan te sig. När en del aldrig ens får en chans att leva och andra ser folk förtjäna död. Och vi, som susade in för ett rödljus 110 km/t, och inget hände.

Den här luften i våra lungor; visst delar vi den alla, men inte på samma villkor.
Publicerad 02.10.2011 kl. 23:11

Att våga ta lyxen

Och så var jag på ett seminarium om (kvinnligt) ledarskap och företagande och fick liksom den där dusch-lika känslan av insikter och eggande intresse. Bland andra bra pratare var Peppe var där och delade med sig sin icke-helt-anspråkslösa mängd visdomar om innovation och inre företagsamhet. Och Eva Biaudet, som ledde ordet.

Jag är varken företagare eller någon storskalig ledare men känner ändå att bägge ämnen hör till ett slags allmänfärdigheter. Och hur prutthurtigt det än må låta så är det en kick utan jämförelse att lämna ett rum och se lite mer än tidigare. Och det finns alltid mer att se - framför allt i spegeln (och människan där skall jag tillbringa resten av mitt liv as I know it tillsammans med, så hon skulle ju gärna få vara möjligast mångsidig och vidsynt).

Christa var också med i åhörarskaran. Om två veckor fortsätter samma grej med temat "Mångfald", och jag hoppas på att känslan därefter är densamma. Tagg.
För övrigt: det är sällan man riktigt kommer på att uppskatta hur mycket bra som ordnas i vårt land, ofta gratis eller närapå. Ändå är kunskap en lyxvara vi verkar ha svårt att frossa i.

Min egen lyxvara just nu är några dagar med alla samlade i föräldrahemmet, runt en egenhändigt(!) uppdukad lördagsmiddag, långt borta från stadsbrus och bekymmer. Ååååhm. (Oj, nu kom vi in på ett kontroversiellt bloggområde - over and out.)
Publicerad 01.10.2011 kl. 20:40

away we go




Huvudstaden kan vara ganska pittoresk.
Publicerad 30.09.2011 kl. 23:42

Studera ett ordbehandlingsprogram

En skriven uppsats bringar kanske inte lycka.
Men en oskriven bringar nog misär. Suck.

En kandidatexamen är rätt liten på jorden, men för en själv rätt stor i orden.
På efterhand kan man alltid pusta dit, men på förhand tycks vägen dit vara så full av mellanhänder.
Publicerad 23.09.2011 kl. 15:55

För många stavelser för en haiku

Vägen till visdom är ingen dans på rosor
utan en väldigt snårig stig
- det är inte särskilt många fotpar som trampar upp den.
Publicerad 21.09.2011 kl. 19:52

ratataTANG!





DISCO! I Åbo! Nog är ni väl på väg!!?!
Vi bara glömmer allt allvarligt en stund och dansar dansar.
Publicerad 17.09.2011 kl. 16:55

Bloggvetenskap

Kom av en slump över en väldigt intressant artikel om Ann-Charlott Palmgrens aktuella forskningsarbete i bloggar.

För dem som bloggat länge kan det kännas som föga överväldigande resultat, men själv tycker jag det är viktigt att något som blivit en så stor del av vår vardag också analyseras vetenskapligt. Och visst är det bra att få vetenskapligt stöd/mothugg för sina subjektiva och illusoriska uppfattningar och föreställningar.

Bland annat säger Palmgren att det är nära på omöjligt att hålla sig anonym i Svenskfinlands bloggvärld, eftersom kretsarna är så små. Obetydliga detaljer kan avslöja en och koppla ihop bloggen med person.

Hon bekräftar också att  bloggar ingalunda är "gränslösa" och utelämnande. Enligt Palmgren finns det flera oskrivna regler för vad som får sägas och vad man håller tyst om. På insidan känner man av det osynliga regelverket, medan utomstående personer lättare tror att djungelns lag råder på bloggarna. Yngre - i högre grad än äldre - bloggare verkar vara av uppfattningen att det inte finns "privat bloggande" utan att allt som läggs ut är offentligt.

Tvärt emot tanken om idel fredagsmys och cupcakes visar också hennes resultat att bloggen snarare fungerar som en ventil - det forum där man (främst unga kvinnor) inte behöver vara leende, välartade schablonbilder. Bloggen är ingen uppvisning, det är en dialog. De facto skrivs mycket om negativa känslor, och genom bloggen hittas stöd och gemenskap - inlägg om svåra ting får dessutom i regel mycket fler kommentarer än glada och muntra texter (!).
(Läs hela artikeln här.)

Där torde väl myten om den perfekta bloggfasaden ha krossats en gång för alla - men samtidigt hoppas man ju att ångest inte skall ses som en nyckel till popularitet. Intressant läsning och självperspektiv, oberoende.

Publicerad 17.09.2011 kl. 10:38

Tornen. Planen. Döden. Och hur vi minns.

Jag såg ett collage över världspressens framsidor, till minnet av 9/11.
Runtom frågar sig folk: ”Vad hände den dagen?” Och svaren som följer är miljontals, olika. I frågan döljer sig miljontals tolkningar; miljontals situationer, människor, sammanhang.

Men pärmarna jag ser på collaget är alla ganska snarlika varandra. Tornen. Planen. Döden.

Vi har sett dem år efter år, bilderna av det skedda. Själv kommer jag inte ihåg så mycket av när det hände – tror jag – allt jag vet är vad jag fått veta i efterhand (men gränsen mellan minnen och senare kunskap känns ritad i sand, ibland – ni vet, hur något som känns som ett äkta barndomsminne visar sig vara bara versionen mamma berättat, gång på gång. När pappa plötsligt säger saken ur sin synvinkel, ter inget sig längre likt. - Ja, vad består egentligen ens minnen av? Ger de egna efter och glöms bort, om man bara hör mammas berättelse tillräckligt många gånger?) Allt jag har är bilderna: tornen, planen, döden.

Men alla de andra, de som kommer ihåg; de som såg mer än bara bilder, de med berättelser. Det är intressant, hur vi väljer att binda samman alla dessa miljontals historier; vad vi ständigt lyfter fram som den springande punkten: förödande förskräckelse, förkrossande förintelse. Och bilderna, alltid de samma bilderna.

Är det lögn då? Nej, knappast. Men det är inte min frågeställning – när vi skapar traditioner handlar det väldigt lite längre om lögner och sanningar. För det jag undrar är om man inte kunde försöka hitta något annat att låta symbolisera minnena, något annat sätt att hedra offren. Nej, jag var inte där. Nej, jag minns inte annat än tornen, planen, döden. Men någonstans i alla de miljontals berättelserna måtte det väl finnas fler nyanser än så? Självfallet är svaret inte att glömma, förtränga eller undanhålla. Det handlar inte om att förändra hur vi ser på det skedda, utan hur vi ser framåt.

Ett av ändamålen med terrorism är att sprida skräck bland befolkningen. Är det inte en liten seger för skräckväldet då vi varje år tar fram bilderna: tornen, planen, döden. Och ryser. Låter oss förgås. I tankevärlden blir det väl som om en del av terrordådet upprepades, röner framgång, varje gång?

Mest avgörande för framtiden blir väl inte vad vi minns utan hur vi väljer att minnas. När vi skapar en tradition av rädsla, lever skräcken vidare, vi låter den gå vidare i arv.  Vad hände egentligen den dagen? Eller händer det egentligen ännu idag?
Publicerad 15.09.2011 kl. 09:44

Fick nyss reda på / encore:

På begäran har dokumentären blivit återuppsatt på arenan till slutet av september. Slaget efter tolv-diskussionen finns kvar lika länge.

Enligt arenan är båda två nu tillgängliga också utanför Finland.
Publicerad 10.09.2011 kl. 11:24

Ord, bara ord, men ändå ord.

I dag kom en repris på Slaget efter tolv-diskussionen om hur unga kvinnor mår i dag.

Jag är tagen av mängden feedback den fått – och så mycket positiv sådan. Men samtidigt hugger det tag i hjärtat varje gång jag hör någon säga hur hon – ja, oftast hon – känner igen sig i mina ord. Vi är alldeles, alldeles för många.

Det borde inte vara så här. Vi borde inte känna så här.

Jag har fått några personliga brev också. Några har frågat vad jag tycker man skall göra, hur man skall ta tag i matångest. Jag tror vad som hjälper är individuellt, och mycket bundet vid personlighet och livs- och sjukdomshistoria. Det som kan vara precis rätt för en, kan kännas helt fel för en annan. Det finns nog ingen universalmedicin. Och själv har jag nog ännu delar kvar att lära.

Men, onekligen: Jag tror det är viktigt att våga prata om det. Att inte skämmas för det som känns jobbigt. Det behöver inte definieras, ångest/ätstörning/depression - det är nog med att det känns illa inuti och det känns för mycket för en människa att bära - det är inte att göra sig till eller att vara uppmärksamhetssjuk.
- Jag har aldrig träffat någon som låtsas ha ont just for show, men jag har nog träffat många som undantryckt sin ångest bara av rädsla för att ta för mycket plats eller vara till besvär. Man kan inte själv avgöra någon bevisbörda för ”tillräckligt sjuk”. Vad som händer inuti går inte att förklara med logik – det här är inte en sådan fråga. Det handlar inte bara om att banta, på samma vis som en alkoholist inte dricker bara för att han är så törstig. En annan behöver inte förstå - men en annan kan inte fördöma. Bara för att man inte förstår kan man inte ogiltigförklara någon annans känslor.

Steget till hjälp kan kännas avgrundsstort. Det är det glappet man borde nå över, överbygga och besegra. Jag tror det hjälper, att andra vågar ge en puff på vägen - det kanske inte alltid möts av värme och jubel i stunden, men att bry sig om är mer än bara skratt och dans på rosor; det kan skrikas och gråtas, men det brukar komma ett tack, sedan, senare. När man ser någon som lider, kan man försöka säga att något verkar väldigt fel och kanske erbjuda sig hjälpa söka hjälp. Men ingen annan kan någonsin bota en; det måste komma inifrån en själv.

Håll fast vid det som ger livet innehåll. Vänner: de håller en flytande, och påminner om ett normalt liv. Någon hobby, något helt annat: en oas för hjärnan långt borta från mat/prestationer/ångest. Medan man är sjuk förändras ens personlighet, och man blir både trött och asocial. Världen blir väldigt liten när man är ensam med sina problem. Man behöver något att kämpa för, något att återvända till. Kanske gäller det livskriser i allmänhet?

Jag försöker tänka att det mesta är relativt. Världen är inte uppbyggd i antingen – eller: rätt eller fel; bra eller dåligt. Saker är sällan så ensidiga, och framför allt finns det ingen som dömer. Och få saker är så avgörande och ödesdigra som man föreställer sig. Nuet existerar bara i ett moment, och framtiden är inget annat än kommande ögonblick. Man kan ändra sig. Man kan vända om. Man kan snava och halka och falla, och man kan ta sig upp på fötter igen. Och, till ens glädje, räcker någon kanske fram en hand och hjälper en upp.

Jag vet inte om det här är till någon nytta. Ord är (bara) ord, varken mer eller mindre. Jag har mina egna upp över öronen vid det här laget, känns det som - och ironiskt nog har jag i verkliga livet tappat rösten. Men ändå.
Om de ens har minsta betydelse, är det värt väl det.
Publicerad 09.09.2011 kl. 17:27

minnen går i dur och moll

Plötsligt "hittade" jag mina gamla cd-skivor igen. Alltså inte så de var borttappade men jag hade liksom förträngt/blivit blind (eller döv?) för deras existens. Så fick jag bara ett plötsligt infall.

Flera av skivorna hade jag helt glömt bort. Hur mycket jag lyssnade på vissa sånger under perioder av mitt liv, och vad de betydde, då. Låtar som fyllt en tystnad, gett ton till ett skratt eller dolt gråt. Och ännu många år senare när man lyssnar på låten, minns man plötsligt allt. Precis hur det kändes i den stunden. Hur mycket känslor kan inte vävas in i en melodi?

Vilka är låtarna som är med i soundtracket till ens liv - det får en att fundera.


Och det är något med hur det plötsligt blivit så mörkt ute som fick mig att vilja ha lite levande ljus.
Publicerad 05.09.2011 kl. 21:25

Föreningsfestival

Puff! Har varit på jobb, därefter dansat halva natten och infinner mig nu på Föreningsfestivalen 2011 här i Åbo för att tanka hjärnan med intryck.

Tema för festivalen i år är integration, generation och jämställdhet - brännheta ämnen, fortsättningsvis. Pratar gör bl.a. Troed Troedson och Jonas Hassen Khemiri. Måste bara försöka ruska den sista mörheten ur kroppen, så blir dethär nog jättebra.

Publicerad 02.09.2011 kl. 12:33

Slaget alltså.

Hemkommen och omtumlad. Det har varit en högst ovanlig/spännande/utmanande men också rolig dag.

Slaget efter tolv-diskussionen finns nu på arenan. Inte för att jag vet hur det lät i lyssnarens öra eller ens har några vidare radioerfarenheter att jämföra med, men bara att delta kändes givande. Huga, så stimulerande debattörer*. Tiden kändes ack-så-kort; jag skulle lätt ha kunnat fortsätta elaborera länge till. Så många trådar att ännu spinna vidare på, så många viktiga saker att ännu ta fasta på.

Haha, och ironiskt nog: nu i efterhand kommer jag på mig själv med att lite gräma mig över jag kunde ha formulerat bättre, ord jag hakade upp mig på eller tonlägen som känns tokiga. Alltså, snälla lilla perfektionistsjäl, lugna dig nu.

Och ja, X3M-inslaget finns nu också på webben. Här.
Haha, och ironiskt nog: inuti börjar genast försvarstalet. "Men näääe, inte väl bli 'perfekt'. Bara inte underprestera. Eller slarva. Eller sluta sträva vidare."
Men, snälla jag ändå, är inte skiljedragningen däremellan i slutändan bara potato potato?

*Alltså Pia Abrahamsson, Peppe Öhman, Monica Ålgars och Magnus Perret. Och jag.
Publicerad 31.08.2011 kl. 21:34