Like/Comment/Share

Ok, dessa dyker upp titt som tätt. Facebookstatusar är inget att haka upp sig för mycket på om man vill bibehålla ett visst mått av verklighetsförankring. Men ändå, när jag fick detta serverat i mitt flöde:
Muodot tekee naisen! Lisää tämä statukseesi jos olet muodokas, etkä ole mikään tuulen nussima vinkuheinä, pakkasen raiskaama pulkannaru tai lautatarhasta varastettu kakkosnelonen.
Jag brukar på riktigt inte bry mig, men så läste jag uppdateringen en gång till. Och ännu en gång. Och jag bara undrar.

Det är ju utomordentligt väl om man är stolt över sin kropp. Men varför, varför kan man bara vara vacker i en kontrast till något fult? Varför, varför måste skönhet och självuppskattning (för att inte tala om könsidentitet) ske på bekostnad av någon annan? Spread the love, not so much.

En kvinna är väl en kvinna oberoende av vilka former hon har - eller inte har (och hon kan vara sjukt vacker och nöjd med sig själv lika väl). Det handlar inte om att vara kurvig, okurvig eller mittemellan - och såna egenskaper skall man över huvud taget kanske inte pussla in på en skala av bättre och sämre. Det handlar om att bara vara sig själv - och okej med det - oberoende hur någon annan ser ut.

Bara som ett tankeexperiment kan man ju jämföra hur statusen hade sett ut om man gjort liknande jämförelse men ersatt kurvighet med hudfärg. Eller religion. Eller så vida bortåt.

Facebookstatusar är inget att haka upp sig på, men när man någon gång verkligen läser vad de egentligen berättar om blir man lätt lite knäckt.
Publicerad 22.11.2011 kl. 22:57

Måndag, allt är självklart.

Publicerad 21.11.2011 kl. 14:55

tankstreck och parentes

Det här med Bloggpris är ju ganska kul förutom att det ju innebär lite tryck på prestationsnerven.

Jag borde nog fyra av inlägg på löpande band, få varenda mening till snirkliga krumelurer (utan stavfel!) och smattra till metaforer som skulle få Bibeln att kännas som en FPA-blankett – för att liksom bevisa, inte minst för mig själv, att det inte bara skett ett missförstånd.

Hulp.

(Å andra sidan tröstar jag mig med att pressen i så fall måtte vara än tyngre för de nominerade i snygghet. Eller rolighet. Eller originalitet, och så vida bortåt - i jämförelse får jag kanske lugnt sitta och vara förnumstig i diskret kulör, trots allt.)

Det sägs att man inte bloggar för att vara felfri och beundransvärd, lika lite som man lever för att vinna priser (eller är det bara ingen som vågar erkänna det högt; dock är jag själv hur ädel som helst). 

Publicerad 17.11.2011 kl. 19:06

Ok men nu fick ni mig alldeles ordlös



Jag vet inte vad som händer. När en måndag börjar så här vet man inte längre hur någonting skall sluta. Jag tror det känns som jag svalt ett utropstecken (eller bara helt tappat konceptet.)

Wow.
Publicerad 14.11.2011 kl. 09:08

En nyckel till hederlighet och rostiga lås

Alltid när det regnar händer det nåt mystiskt i mitt cykellås. Det kör ihop sig alldeles totalt. Jag står och sliter, bankar, vrider och vänder för att få in nyckeln - och om det på någon vänster lyckas, är det samma rumba att få ut eländet. Ibland nästan så jag varit rädd att jag bara skulle få lämna cykeln där och gå i stället.

Det är ju i sig inte så värst spännande fakta, men relevant för fortsättningen. (Och ni kan tänka er att jag haft en nervtöjande höst med ömmande fingrar - det har regnat en hel del.)

En dag då jag sticker mig via butiken på vägen hem, med ett humör lika tungt vägande som kassarna under armen, vägrar låset alls gå upp. Jag sitter där och känner hopplösheten välla fram alltefter frysvarorna smälter och fingrarna blir stela av frenetiskt nyckelpetande. Vänster, höger, försiktigt, med våld - inget funkar. Låset sitter som berget.

Så kommer en dam upp intill mig, hon har tydligen sin cykel parkerad bredvid min. Jag hör hur hon säger nåt, så jag tittar upp med ett förvirrat leende (kanske hon kan hjälpa?) I stället möts jag av en blick av djupaste förakt, och hon far iväg.

"Nog är det där ju också ett sätt", inser jag att hon sagt. Att (försöka) stjäla cyklar.
Alltså: Mitt på ljusa dagen i centrum av stan har jag blivit brottsmisstänkt.

Av bara chocken verkar mitt lås gå upp och jag vinglar hemåt. Slutet gott, men känslan av obehag - den hänger med ett tag. Att bli oskyldigt dömd måtte vara den grymmaste upplevelsen någonsin.

Tacka vet jag låsspray, i det här fallet, och livet leker lätt igen. (Om ändå alla små problem i livet kunde oljas bort lika galant.)
Publicerad 10.11.2011 kl. 21:19

Out of office notification

Hälsningar från en spontan bloggsemester. Ikväll drar jag på mig aftonblåsan och all odödlighet jag kan uppbringa (det lär behövas); någon gång nästa vecka blir det åter vardag. Tjoho!
Publicerad 05.11.2011 kl. 17:31

Ännu mer melodier

På tal om skön höstmusik (eller vilken säsong-som-helst-musik för den delen): För en vecka sedan var jag på en väldigt bra liten spelning i Åbo. Bandet Timshel har i höst gett ut en demo; lyssna här! Inspriation av bl.a. Håkan Hellström, Bruce Springsteen, Bob Dylan, Kings of Leon och Wilco.

De spelar en hel del i både Åbo- och Vasaregionen, har man chansen lönar det sig absolut att gå och höra dem live.
Publicerad 29.10.2011 kl. 16:44

Om att äta sin pepparkaka

Butikshyllan: Pepparkakor. De där speciella chokladaskarna. Kalendrar, glögg och julmust.

Jag har alltid velat se mig själv som rätt värdeliberal, utan att ha händerna bakbundna av gamla tankesätt. Ändå upptäcker jag en irritation någonstans i botten av min själ när jag ser en tjuvstart på säsongen. Du milde tid och makter, vi har ju inte ens kommit förbi Alla helgons ännu.

Någonstans finns en liten röst av traditionalism som tycker att rätt skall vara rätt.Vad är något värt om vi käkar memma året runt och äter skinka med senap till midsommar? Fastän allt jag behöver göra är att inte bry mig. Men ändå.

Det är lite skrämmande. För egentligen är "för så har det alltid varit" som enda rättesnöre ett ganska smalt perspektiv. Kanske spelar det inte så stor roll när det handlar om pepparkakor; men i andra sammanhang där andra och större rättigheter berörs, kan det bli väldigt trångsynt och uteslutande.

Om folk vill äta pepparkakor i oktober skall de ju hjärtans gärna få göra det. Allt jag behöver göra är att inte bekymra mig: Jag får ju äta mina egna när jag vill. Om jag vill. Och hur jag vill. Och allt känns mycket bättre så.

Julstämning skall ju handla om kärlek och gemenskap anyways. Det kan vi gott behöva mera av, oberoende årstid.
Publicerad 27.10.2011 kl. 18:19

dystert konstaterande

Det finns något lite motsägelsefullt i att behöva slå läger framför spegeln för att uppnå den där "naturliga, avslappnade och fräscha looken".
Publicerad 26.10.2011 kl. 10:58

Öronvärmare (forts.)

Så många många fina musiktips (keep em coming!). Folk är värsta musikaliska guldgruvorna.

Jag tänkte på basis av dem försöka knåpa ihop en playlist för årstiden, så fort jag får tillbaka mina månatliga spotifytimmar. Det är väl så här i världen att allt som är både roligt & gratis skall begränsas, suck suck.
Publicerad 23.10.2011 kl. 21:22

Svart på vitt

Via Skinka råkade jag ramla över det bästa man kan råka på en lördagsförmiddag. Serieblogg-läsmåste: Isabelle Söders "Svart humor på vit bakgrund"!







Alldeles fantastisk.
Publicerad 22.10.2011 kl. 11:29

Hänvisning

Det sägs att inget är så gammalt som gårdagens tidning, men Monica Ålgars kolumn om femstegsprogrammet känns värd att läsa om och om. (Alla hennes kolumner, för den delen; de är så kloka och vackert formulerade att det nästan gör ont.)

På tal om allt som varit tal om i höst. När skall vi lära oss? Att andas andas och sova äta älska. Och inse att det räcker, annars räcker vi aldrig till.
Publicerad 19.10.2011 kl. 17:53

Där vi en gång gått (och fortsätter hitta tillbaka) / En skogsslinga

En lång söndagspromenad ut i skogen. Det är en alldeles speciell känsla, med den krispigt kalla höstluften som nyper tag i insidan av lungorna och en färgexplosion i orangegult som omfamnar synfältet.

Själva skogsslingan är också alldeles speciell. Den som jag tillryggalagt tusentals tusentals gånger, men aldrig tröttnar på. Min nära, nära vän visade mig vägen, och vi gick den ofta, ofta; med hennes hund som trogen följeslagare. Efter flera år dog hunden. Och någonstans började jag och min vän gå skilda vägar. Men jag fortsatte gå längs skogsslingan. Med öronen fulla av musik, eller bara lyssnande till tystnaden.

Jag började springa, sprang, sprungit längs skogsslingan. Ibland leende. Ibland bara för att låta den friska luften tömma huvudet på unkna tankar. Ibland för att det var en så skön känsla och ibland för att känna något alls. Skogsslingan som räknat glädjerus, brustna hjärtan, framtidsoro, styrka, kilogram. En gång stötte jag på ett rådjur, och vi blev båda lika skrämda. En gång fick jag ta med en blåbärshink. Jag ser stigen översvämmad, insnöad, i stekande hetta och i iskall blåst, men mina fötter hittar alltid rätt.

Det är bara en stig. Men upptrampad av mina steg, som var och ett lämnat sitt avtryck. Jag kan räkna dem varje gång jag kommer tillbaka.

Och förresten, min vän ringde. Vi drog på oss jackorna och gick ut längs stigen av minnen, och det kändes som vi aldrig irrat isär. Hon hade en liten valp med sig.
Publicerad 17.10.2011 kl. 09:32

Öronvärmare



ÅH när mina öron suktar efter något att krama om i ruggigt väder.
Tipstipstips på höstmusik? Gärna sådär lite melankoliskt och vackert.

Publicerad 13.10.2011 kl. 13:29

Insomnia

Hm.

Jag har stirrat i taket till sekundvisarens tick ett antal nätter i rad nu. Tydligen är det fullmåne. Det vore helt okej om jag inte blev så trött och tröttare och råddig i bollen. Om nätterna inte blev så långa när sömnen blir så kort. Om jag vore bättre på att inte tänka krångliga tankar som slår knut på sig/mig själv och istället bättre på ord; de riktiga orden, de som betyder något.

Man skall inte blogga den här tiden.

Hm.
Det är höst. Och det blåser; kallt, kallt men fräscht.
Publicerad 13.10.2011 kl. 01:40