punkt punkt punkt

"The deeper that sorrow carves into your being, the more joy you can contain."

Kahlil Gibran, "The Prophet"


Om vi grubblar för länge på huruvida glaset är halvtomt eller halvfullt glömmer vi att njuta av dess innehåll. Och är det inte där, egentligen, vi finner svaret?

Vissa dagar känns det som att huvudet och kroppen motarbetar varandra. Ju mer man tänker, desto mer nedtyngd blir man; ju mer man lever, desto mer lättad. Att utesluta det ena går aldrig; det gäller väl bara att finna balans.

Tacka vår lycka att vi människor är så bra på just det här med balans.
Publicerad 29.01.2012 kl. 21:55

Det Ken aldrig lyckades rädda henne ifrån



"Plus size"-modellen (..!) Katie Halchishick, med en Barbiedockas proportioner ritade på sin kropp.

Och det tragiska är väl att Barbies former - i jämförelse med andra moderna lekdockor - ligger mot det lite mer normala hållet. Eller så är "mindre absurda"  måhända mer korrekt formulering i dessa sammanhang.
Publicerad 20.01.2012 kl. 00:45

Våndan över att vara 20 plus

Svenska DN skriver om vad de kallar 20 plus-krisen:

" Valfrihet och oändliga möjligheter kan skapa både besluts- och prestationsångest. [...] En längtan efter att göra något annat – men frågan är vad?"

"Medan medelålderskrisen är en 'Var det här allt?'-kris, så är 20 plus-krisen en slags 'Vad ska det bli av mig'-kris. De ändlösa frågorna som snurrar i huvudet är av typen: 'Hur kommer mitt liv att se ut? Jag har ingen aning, jag har ingen karta, ingen vision.'"


Tyvärr tycker jag mig nog finna stöd för observationen i min omgivning. Inte för att jag tror detta är några nya frågeställningar för just den här generationen 20 plussare - men jag anar att vi i dag helt enkelt har mer tid och pengar och möjlighet att faktiskt leva ut den eventuella "krisen".

Samtidigt tror jag att beslutsångest bland möjligheter kan tyckas vara ett löjligt lyxproblem och har svårt att vinna sympatier bland dem som aldrig upplevt känslan. (Men man kan väl inte förneka existensen av en känsla bara på basis av att man själv aldrig känt så?)

Vi har bara ett liv och begränsas obarmhärtigt av dess referensramar. Det tragi-ironiska är väl att beslutsångest och rädsla för att gå miste om något snarare tenderar göra oss handlingsförlamade.
Publicerad 18.01.2012 kl. 17:43

The Mysterious Art of Eye Flirtation



En guide till "The Mysterious Art of Eye Flirtation" i 13 punkter, anno 1891.
Det ni.

Bilden tillhör National Library of New Zealand.
Publicerad 17.01.2012 kl. 23:37

Vetenskapsfilosofi, eller förnuft och känsla

Bilden du känner igen. Är deta inte vår (västerländska) syn på vetenskap, porträttifierad?



Det jag åtminstone tycker är väldigt intressant är hur symbolen konsekvent föreställer en gråhårig, inte alldeles purung Einstein. Vår bild (bokstavligen!) av stor kunskap, vetenskap, visdom, förståelse - vilket ord nu kan vara mest passande - kopplas samman med en viss uppnådd ålder.

Det lite småironiska är att Einstein, då han presenterade sina mest berömda teorier, endast var 26 respektive 36 år gammal. Ändå håller vi fast vid vår gråsprängda bild.

Det får mig att fundera. Vilka bilder låter vi symbolisera, säg, lycka, kärlek, framgång? Vilken verklighetsförankring och mått på sanningsvärde har de?

För jag undrar, om man någonsin når fram i en strävan efter uppdiktade ideal.
Publicerad 10.01.2012 kl. 16:54

2012

Det här gick fort. Jag hade inbillat mig få något vettigt gjort under lovet, men på något vis känns det som att ledighet gör en väldigt lat. Å andra sidan, är det nog kanske just det precis som är meningen.

Vad som borde ske är att jag skulle packa ner mitt liv i små pafflådor. Nästa vecka är det måndag - måndag av den där riktiga sortens måndagar då man måste ta tag saker och ting - och då borde jag ta tag i mig och börja packa upp alla lådorna igen. På ett annat ställe. Jag vet vad som packas ner, men få se vad som kommer upp.

Flyttlådor, de är raka motsatsen till tidskapslar.
Publicerad 05.01.2012 kl. 22:07

Happygolucky

Ibland känns delar av lyckan som att gå helt oförberedd för att skriva en tenta, och sedan plötsligt stå där med berömligt vitsord i hand. Förvåning, misströstan, nästan lite skamsenhet - känslorna där vid sidan om glädjen, självfallet inte större än den, men icke dess mindre där: gnagande, malande och oförnekliga, så som den där känslan i huvudet strax före ett migränanfall.

Det är svårt att fatta att glädja sig åt något som kommer oväntat och, till synes, alldeles oförtjänt. Är ändå inte oftast lyckan just sådan? Och olyckan också, för den delen; bägge så svåra att hantera.

Eller kanske är vi bara mycket dåliga på att improvisera.
Publicerad 28.12.2011 kl. 17:58

Vandring mellan pärmar


"You can't just sit there and put everybody's lives ahead of yours and think that counts as love."

Jag läste ut The Perks of Being a Wallfower av Stephen Chbosky mitt en natt. Den känns som en regning och disig dag man känner sig gråtfärdig, men allt samtidigt är väldigt vackert.


(och filmen kommer 2012!)

 

Publicerad 25.12.2011 kl. 18:34

Tankar enligt säsong

Jag har aldrig varit en pepparkaksbakande jinglebellsnynnande julnörd. När jag var yngre såg jag mest fram emot ledigt från skolan, stora godispåsar och nya datorspel, böcker och klädinköp på mellandagsreorna.

Men efter att man lämnat hemmet ett avstånd man inte överbygger varje dag - eller ens varje månad - finner man ett nytt värde i att ha de närmaste samlade runtom sig en helg. Att dessutom kunna lämna press och stress, tidsbrister och -frister bakom sig och bara njuta av tillsammanskapet - det blir en lyx som när man ännu bodde hemma i tonårsvemod aldrig trodde sig kunna lära uppskatta. Och vare sig blod eller vatten är tjockare är sekundärt, så länge det värmer.

Med tiden inser man även hur icke-självklara traditionerna är: maten dukar inte upp sig själv, - OBS: spoiler alert - klapparna trollas inte fram av små tomtar och julstädningen sker inte per automatik. Hela iordningställandet och förverkligandet av en julafton är en julklapp - kanske den största av dem alla - som man ofta glömmer tacka för.

Jag bryr mig lite mindre om böcker, godis och spel (även om omtänksamma klappar såklart är roliga att få), men ändå känns julen viktigare när jag blivit äldre. Det mäts fortfarande inte i pepparkakor och jinglebellsmelodier. Men när man märker hur inget räcker oändligt och oföränderligt, vill man ta vara på det man har medan man kan. Allt kan ha förändras om ett år - till det bättre eller till det sämre, oberoende: Allt som spelar roll är att inte skjuta upp nuet. Den 24 kommer varje december; men ansikten, känslor, tid och rum utgör ingen evighet. Det är ny snö som faller (eller lyser med sin frånvaro) varje år. Det är inte sorgligt eller vemodigt, det bara är.
Publicerad 23.12.2011 kl. 18:28

I rörelse

Publicerad 21.12.2011 kl. 15:41

Lovlighet

Det djupt ironiska i att äntligen inleda jullov är att de veckoschemana bakom en har pressats och packats till bristningsgränserna på alla de där sakerna man "vill ha undan innan jul".

Alla tentorna. Alla inlämningsuppgifterna och deadlines. Men också alla julfesterna och alla sista-sammankomsterna-innan-vi-alla-åker-till-olika-orter-över-julhelgen. Och så förstås julhelgen: planerandet av varhurnär och gåvorna man så gärna skulle vilja låta symbolisera ens uppskattning för dem man bryr sig om, och överbygga
de tillkortakommanden ens andra verktyg för affektionsbevis bibringar.

Hur som helst blir man lätt så matt, att det inte är ett lov man landar i efter alltihop, utan snarare en återhämtning. Det vore så mycket skönare att kunna låta sig trappa ner på takten an efter. Som att i stället för att tvärbromsa i sjätte växeln, i stället lätta på gasen långt tidigare och låta farten mattas av i sakta mak. Men nog vore det också så mycket enklare sagt än gjort - att sakta in är också att välja bort, och jag ångrar inget.

Däremot: Nu tänker jag avskriva alla nyttoaspekter, njuta av tanken över att kunna gräva ner mig i varma filtar och ligga vaken nätterna igenom läsandes något som INTE är en tentbok och tänka "bara ett kapitel till" för att jag vill och inte för att jag måste. LOV.
Publicerad 17.12.2011 kl. 19:40

På G

Bild: Carl-Magnus Fager/YLE.

Bäst skrivna bloggen 2011 blev En Gul Apelsin (på bilden ovan står vi alla ännu och är lite nervösa). Jag och Makaronimamman fick öva våra goda-förlorarminer och i pusta ut lite grann över att inte behöva prestera några tal.

Men statsfinansierad skumpa, plockmat, Smillas hejarop, lite goodiebags och att få kalla sig VIP en kväll - också helt godkänd tröst. Och alla vackra&glamourösa mingelmänniskor jag pratade med eller var för blyg för att gå fram till.

Och hey, slutet gott allting gott, hittade både jacka och trygga hemvägar.
Fifteen minutes of fame, over and out.
Publicerad 06.12.2011 kl. 13:46

En kort förklaring eller blott kamouflerad självömkan

Det här är inte en bloggpaus eller demonstrativ tystnad. Det är en kandidatavhandlingsdeadline. Jag känner det som en trappstegsdans genom faserna i Kübler-Ross-modellen. (Det vill säga, de fem skedena i att möta död och förintelse - men allt låter ju så mycket mer vetenskapligt och intellektuellt då man benämner det med "utländskt efternamn + modellen").

Förnekelse, ilska, köpslående, depression (acceptans har jag ännu inte riktigt vidrört). Ljufva tider.

Måndag klingar klockorna för livet efter detta - då ni. Då ni.
Kan väl knappast inledas bättre än med bubbel och galej, hur det än må sluta.
Publicerad 03.12.2011 kl. 12:20

Spoiler alert

Ni som pratar om hur ni ångrar er. Om hur ni önskar ni vetat om B före A, om hur alla gånger ni skulle ha velat välja rätt på första försöket, om hur ni bara alltid kunde ha tagit rakaste vägen fram.

Ni som harmar er över tiden, tankarna, pengarna, känslorna, som ni kunnat spara medan ni irrade på sidospår.

(Och jag säger “ni”, som om jag aldrig själv varit där - ha!)

Men jag själv tror att man ibland måste gå fel för att hitta rätt. Om man tänker på det som en bok eller en film - om man endast vill att allt skall lösa sig så snabbt och behändigt som möjligt, varför inte bara spola direkt till slutet? Visst är slutscenen avgörande, men det är alla vändningar i handlingen dessförinnan som ger tyngden, djupet och känslan. Det är innehållet man minns. De rakaste vägarna leder ingenstans utan ett mål - och oftast är det ju själva resan som är det roligaste anyways.

Jag vill inte kunna snabbspola till sluttexterna av min livshistoria och känna att jag inte gått miste om något avgörande.
Publicerad 27.11.2011 kl. 19:33

Fredag, hinner inte med

De slår mig och slår mig

(men bara med häpnad).

En av alla saker som bara faller

(mig in).
Publicerad 25.11.2011 kl. 16:04