Sugen på Åbo

Fann mig själv bläddrande i denna i bokhandeln här om dagen:



Ett fint tips för dem som vill ha ett bestående minne av kulturhuvudstadens åstrandsdelikatesser. Vackra bilder och recept på rätterna hos lokala favoriter - bl.a. nationellt topplistade Mami. Med finns även Blankos välkända lammpasta.

Bäst är det väl om man då någon gång har avnjutit orginalportionen (- men samtidigt innebär det väl att man varje gång i jämförelse blir besviken då man inte lyckas matcha smakminnet. För de tillreds ju ändå av en riktig kock.)

Om man har cirka 20 euro extra i fickan och känner sig frestad. För den pengen får man ju visserligen också en restaurangportion.
Publicerad 13.06.2011 kl. 23:10

Sådant jag inte kunde säga bättre själv

"Och kanske just det är väldigt beskrivande, ord blir svåra och känslor ännu svårare när man skall försöka beskriva sin tillhörighet. Orden, ens egna, vävs samman med fördomar, motsättningar, hopp och påstådd och verklig gemenskap. Ord, som alla är ord av språket som står i centrum för identiteten i fråga. Och därför är språkstriden, som delvis tycks pågå i Finland, så erbarmlig för oss som behöver detta språk, som inte kan leva utan detta språk."

Om du bara har lite tid, läs Smillas roman om finlandssvenskhet.
Extremt aktuell och extremt välformulerad.
Publicerad 12.06.2011 kl. 16:36

Obehaget

Igår fick jag se en man riva ner en kvinna i håret och utdela slag, knän, sparkar.

Jag blir illamående av sådant våld. Ja, våld över lag. Och jag vet inte vad jag skall säga. Är våld roten eller frukten av något ont?

Men ont är det, och ont gör det - även bara att bevittna.
Publicerad 11.06.2011 kl. 13:28

Romantisk indeterminism

Alice in Lesboland bloggar mycket tankeväckande om livet utanför heteronormen.
Bl.a. om att "komma ut för sig själv", d.v.s. stunden man inser att man är [- lägg in sexuell identitet här -]. Eller rättare sagt - bristen på sådan aha-upplevelse.

Själv har jag exempelvis inte ett datum för när jag vaknat upp likt Buddha med en rungande insikt om hur genomstraight jag är. Det enda jag vet, är hur min romantiska magkänsla sagt hittills.
- Är det annorlunda för andra? Är inte den egna romantiska bakgrunden det enda någon kan vara säker på, vem som hittills fått ens hjärta att dunka. Men framtiden; inte har man väl några försäkringar för vem - än mindre dennes könstillhörighet - man råkar trilla i kärleksträsket för?

Kan man veta om man är helt hetero - eller om man bara inte råkat träffa någon "den rätta" av samma kön? Finns det garantier? Jag menar inte att jag och alla andra går runt som tickande regnbågsbomber, utan att jag bara inte tror allting är så logiskt och svartvitt när det kommer till känslor.

Som om man hela sitt liv inte haft något till övers för böcker, och så läser man typ Harry Potter och blir alldeles överväldigad (- vilket ju inte alls behöver betyda att man nödvändigtvis också älskar Sagan om Ringen, fantasy, eller några andra böcker över huvudtaget. Eller slutar se på teve.)
Publicerad 05.06.2011 kl. 16:32

Mera bildblogg




I april gjorde jag en hastig illustration för en studentpublikation.
För inspiration stod Munch och Simberg, samt mycket kaffe en sensen kväll.
Publicerad 02.06.2011 kl. 12:31

Konstiga lekar

Det sägs att barn ser allt.

Fotografen Jonathan Hobin har rekonstruerat världshändelser i lekrummet i sin samling "In the Playroom". Saker man läser om i tidningarna dagligen uppträder så mångfaldigt grymmare i kontrast till den oskyldiga blicken i barnens ögon.


'the twins' © jonathan hobin


'american idol' © jonathan hobin


'seal heart' © jonathan hobin


'a boo grave' © jonathan hobin
Publicerad 01.06.2011 kl. 14:15

Det här är ingen väderblogg


"Fick jag bara ge dig ett ord på vägen, skulle det vara solkräm".
Det är Rikard Wolff och inte jag (- och han har många fler fantastiska råd: Lyssna.)

Själv läser jag "Chockdoktrinen" av Naomi Klein (en mindre evighet efter alla andra) och blir lätt illamående. Och det är inte av solen.
Publicerad 01.06.2011 kl. 12:38

Kjell Westö

"Varför kastade jag bort barnasinnet med badvattnet? Hur skall jag lära mig leva så att jag inte skadar andra? Är jag den enda som är galen men spelar klok, eller är känslan vanlig hos var och en som står på sommarens tröskel?"


Samarbete 6/11
Publicerad 31.05.2011 kl. 10:56

Fair play?

Jag läser sällan sportnyheter. Tyvärr. För även om jag är inte riktigt följer med sport, kan mellan raderna riktigt kalla, obehagliga sanningar om samhället krypa fram. Det handlar om mer än bara spel.

I Kina uppmanas kvinnliga golfare inför den kommande säsongen iklä sig färggranna kjolar, shorts eller bikini. Det anordnas skönhetstävlingar i samband med turneringarna och spelarna uppmuntras ”visa sina vackra sidor”.

Detta ses vara en nödvändig åtgärd för att öka det allmänna intresset och attraktionskraften för damsport.

Fniss? Eller så fastnar skrattet i halsen - det här är allvarligt menade insatser, på 2000-talet. Den underliggande synen på damsport däri luktar riktigt, riktigt unket. "Women's golf is not all about competition. It's also about fresh air, beautiful scenes and the young and dynamic girls," lär viceordföranden för China Golf Association rentav ha sagt, rakt ut.

Och det tror man bara kunde ske i Kina. Men i april offentliggjordes att internationella badmintonförbundet önskade kjoltvång i damserien för att ”öka intresset” för sporten, baserat på en marknadsanalys gjort av ett utomstående PR-företag.

Ingen harm i korta kjolar och bar hud? Men andemeningen blir att publiken består av män, som vill se lättklädda kvinnor - medan spelet i sig och spelarnas skicklighet är av sekundär betydelse. Nervärderar detta inte både spelarna, grenen, samt publiken? Som om damsport endast vinner uppskattning för sin sexuella potential - en uppskattning som därtill främst verkar mätas genom mängden manlig uppmärksamhet – samtidigt som män antas vara totalt enkelspåriga varelser.*

Viljan, att öka intresse och genomslagskraft för damsport, är ju god. En dag då medial och ekonomisk jämlikhet råder mellan dam- och herrspelen är att eftersträva och borde/torde inte vara en omöjlighet. Vägen dit kantas dock knappast av bar kvinnohud.


"Fair" kan betyda både skönhet och rättvisa, men "fair play" skall översättas lika för bägge kön.

(Och ärligt, hur många ser på t.ex. ishockey för brudarna i hejaklacken? För nakenhet existerar väl för konsumenten andra kanaler, specialiserade på avklädd underhållning.)



*Här erkänner jag mig generalisera lite genom att anta att män räknas vara målgruppen för exponering av kjolklädda kvinnor.
Publicerad 29.05.2011 kl. 13:39

Cancer. Treblinka. Knulla. Döden. Kärlek.

- Orden Erik visste fanns där ute hela tiden, men man inte fick nämna. Sakerna man inte riktigt bara skulle ignorera, utan helst nästan förtränga.

Men det var i en sextiotalsvärld i Nessers Kim Novak badade aldrig i Genersaret sjö. Numer kan vi prata om liv och död; sex går väl knappast att undvika; förintelsen känns mest som ett kapitel i historieböckerna; och cancer, det går ganska bra att behandla. Inte riktigt avslappnade samtal, men inte heller riktigt tabu. Murar av tystnad skymmer också sikten. Och när vi river dem, torde ju skrämselfaktorn sjunka - om vi är mest rädda för det vi inte kan se?

Fast i #prataomdets tidevarv är gräset kanske inte i allas tycke grönare på andra sidan. Synen som möter en är inte alltid vacker, och inte alltid vad man vill se. Och  tron på att murbruk av ordlöshet ibland kan försvara mer än fängsla, lever fortfarande. Kejsarens nya kläder säljer än; om än kollektionen är av ny modell.

En riksdagsledamot säger negergubbe och etablissemanget hickar till. Här finns ingen rasism, nu pratar vi om annat.

Än mer är det kanske frågan om vad som (inte) yppas i folks vardagsrum än på regeringsnivå. Och för sådant man inte har ord; har man hellre förklaringar: Det är abslout inte alkoholism, jag bara festar en hel del. Det är inte parmisshandel, jag provocerade fram det. Jag är inte deprimerad, jag bara tar något piller för att orka litet bättre. Hon tafsade inte, det var bara på skämt (och jag provocerade nog fram det). Jag är inte överarbetad, det har bara varit lite stressigt en tid.

Erik skulle ha ord idag också - många sådana - om än i annan tappning än förr. Det där man absolut inte talar om men alltid bara finns, finns, finns där. Men problemet är, att saker man vänder ryggen inte upphör existera. I stället flåsar de enträget i nacken, som en osalig ande. Hur jobbiga och ömma och svårhanterliga problem än må vara, får man aldrig grepp om dem om man vägrar möta dem. De bara fortsätter finnas, finnas, finnas. Tystnad må vara kvävande, men aldrig dödande.

(Men jovisst, ord kräver tajming. Och ibland är en tystnad mer talande än alla ord.)

Publicerad 26.05.2011 kl. 14:26

Abstinensen

Steg nyss av morgonbåten efter ett veckoslutlångt studiebesök i Uppsalensiska festtraditioners tecken - för att upptäcka att min kalender är puts veck.

Mitt huvud är tomt trots att jag vet att mitt schema borde vara fullt.
Jobb? Deadlines? Möten?
Ångestklumpen som uppstår liksom.

Hur beroende är man inte av ett litet numrerat blädderblock?
Riktigt så det gör litet ont, i maggropen.

(Kanske får jag bara se detta som en hälsosam ex-tempore-övning i mindfulness.)
Publicerad 24.05.2011 kl. 09:38

Tystnaden som uppstod

Det var aldrig meningen med en bloggpaus. Det bara blev så.
Och när saker bara blir som de blir är det kanske just så de skall vara.




Men likt döda såpoperakaraktärer återuppstår jag nog strax helt obekymrat igen i intrigen (- om än kanske med lite färre konspirationsteorier och läppglans och undangömda barn.)
Publicerad 15.05.2011 kl. 20:34

Kärntankar på en strålande dag

På bemärkelsedagen för Tjernobyl kan jag inte annat än att citera lite Tage Danielsson:

”Vi måste lära våra barn att alltid tala sannolikt. Så att dom inser att det som hände i Harrisburg inte kan hända här, eftersom det inte ens kunde hända där, vilket ju hade varit mycket mera sannolikt med tanke på att det var där det hände!”


Tjernobyl, Harrisburg, Fukushima. Och för det mesta i livet kan man citera lite Tage Danielsson.

Publicerad 26.04.2011 kl. 09:56

Om rösträtt och rätt röst

Ännu är det ett visst parti, tidningssida upp och ner, som media/omvärlden med nästan lite skräckblandad förtjusning jagar upp sig över. Är det bara jag, eller verkar samhället lida av en kollektiv känsla av omtumlan? Som inte riktigt vill ge med sig?

Diskussionen upphaussas bortom rim och reson och uns av substans. Det börjar kännas uttjatat. Men det finns en ständigt återkommande invändning jag inte kan smälta: Folket röstade fel.

Men är det verkligen ett giltigt argument i en västerländsk demokrati? Upprördhet över att vissa åsikter vinner så brett stöd är väl berättigat; men oliktänkare, hur främmande en ideologi än må kännas, ekvivalerar inte feltänkare. En indelning av världsbilder i ”rätt” och ”fel” är väl tvivelaktligen ett uttryck för varm tolerans*. Man skall vara aktsam med bjälken där i ögonvrån medan man pekar finger.

Det betyder inte att man behöver tycka om vad som händer. Det betyder inte att man inte får protestera (- tvärtom, i mångfaldens namn). Uppträder en ledamot/parti kränkande och diskriminerande är det brott de själv döms och straffas för. Men man kan inte avlegitimisera rösträtten.

* det finns gränser för tolerans också, javisst. Men (än så länge, ta i trä?) begår ingen brott mot mänskligheten på Arkadiabacken.

Publicerad 24.04.2011 kl. 12:59

I görningen

En jobbig vecka.

Inte som i besvärlig, utan som i mycket jobb. (Varför indikerar adjektiviseringen något negativt, betungande och motigt? För det kan ju ( - och borde väl?) faktiskt vara ganska kul; ja, åtminstone drägligt, om det nu är vad man valt sysselsätta sig med.)
Publicerad 19.04.2011 kl. 22:50