Bruxelles m'appelle, vi hörs!

"Plus size"-modellen (..!) Katie Halchishick, med en Barbiedockas proportioner ritade på sin kropp.

Och det tragiska är väl att Barbies former - i jämförelse med andra moderna lekdockor - ligger mot det lite mer normala hållet. Eller så är "mindre absurda"  måhända mer korrekt formulering i dessa sammanhang.

Svenska DN skriver om vad de kallar 20 plus-krisen:

" Valfrihet och oändliga möjligheter kan skapa både besluts- och prestationsångest. [...] En längtan efter att göra något annat – men frågan är vad?"

"Medan medelålderskrisen är en 'Var det här allt?'-kris, så är 20 plus-krisen en slags 'Vad ska det bli av mig'-kris. De ändlösa frågorna som snurrar i huvudet är av typen: 'Hur kommer mitt liv att se ut? Jag har ingen aning, jag har ingen karta, ingen vision.'"


Tyvärr tycker jag mig nog finna stöd för observationen i min omgivning. Inte för att jag tror detta är några nya frågeställningar för just den här generationen 20 plussare - men jag anar att vi i dag helt enkelt har mer tid och pengar och möjlighet att faktiskt leva ut den eventuella "krisen".

Samtidigt tror jag att beslutsångest bland möjligheter kan tyckas vara ett löjligt lyxproblem och har svårt att vinna sympatier bland dem som aldrig upplevt känslan. (Men man kan väl inte förneka existensen av en känsla bara på basis av att man själv aldrig känt så?)

Vi har bara ett liv och begränsas obarmhärtigt av dess referensramar. Det tragi-ironiska är väl att beslutsångest och rädsla för att gå miste om något snarare tenderar göra oss handlingsförlamade.

En guide till "The Mysterious Art of Eye Flirtation" i 13 punkter, anno 1891.
Det ni.

_{Bilden tillhör National Library of New Zealand.}

Det är nya vyer utanför mitt fönster; de är snöintäkta och alldeles vita, som oskrivna blad. Jag sitter på min nya gata och dricker te och äter smörgåsar med hummus och gurka och vet ni - det känns gott.

Bilden du känner igen. Är deta inte vår (västerländska) syn på vetenskap, porträttifierad?


Det jag åtminstone tycker är väldigt intressant är hur symbolen konsekvent föreställer en gråhårig, inte alldeles purung Einstein. Vår bild (bokstavligen!) av stor kunskap, vetenskap, visdom, förståelse - vilket ord nu kan vara mest passande - kopplas samman med en viss uppnådd ålder.

Det lite småironiska är att Einstein, då han presenterade sina mest berömda teorier, endast var 26 respektive 36 år gammal. Ändå håller vi fast vid vår gråsprängda bild.

Det får mig att fundera. Vilka bilder låter vi symbolisera, säg, lycka, kärlek, framgång? Vilken verklighetsförankring och mått på sanningsvärde har de?

För jag undrar, om man någonsin når fram i en strävan efter uppdiktade ideal.

Det här gick fort. Jag hade inbillat mig få något vettigt gjort under lovet, men på något vis känns det som att ledighet gör en väldigt lat. Å andra sidan, är det nog kanske just det precis som är meningen.

Vad som borde ske är att jag skulle packa ner mitt liv i små pafflådor. Nästa vecka är det måndag - måndag av den där riktiga sortens måndagar då man måste ta tag saker och ting - och då borde jag ta tag i mig och börja packa upp alla lådorna igen. På ett annat ställe. Jag vet vad som packas ner, men få se vad som kommer upp.

Flyttlådor, de är raka motsatsen till tidskapslar.

Ibland känns delar av lyckan som att gå helt oförberedd för att skriva en tenta, och sedan plötsligt stå där med berömligt vitsord i hand. Förvåning, misströstan, nästan lite skamsenhet - känslorna där vid sidan om glädjen, självfallet inte större än den, men icke dess mindre där: gnagande, malande och oförnekliga, så som den där känslan i huvudet strax före ett migränanfall.

Det är svårt att fatta att glädja sig åt något som kommer oväntat och, till synes, alldeles oförtjänt. Är ändå inte oftast lyckan just sådan? Och olyckan också, för den delen; bägge så svåra att hantera.

Eller kanske är vi bara mycket dåliga på att improvisera.

"You can't just sit there and put everybody's lives ahead of yours and think that counts as love."

Jag läste ut The Perks of Being a Wallfower av Stephen Chbosky mitt en natt. Den känns som en regning och disig dag man känner sig gråtfärdig, men allt samtidigt är väldigt vackert.

(och filmen kommer 2012!)

 

Jag har aldrig varit en pepparkaksbakande jinglebellsnynnande julnörd. När jag var yngre såg jag mest fram emot ledigt från skolan, stora godispåsar och nya datorspel, böcker och klädinköp på mellandagsreorna.

Men efter att man lämnat hemmet ett avstånd man inte överbygger varje dag - eller ens varje månad - finner man ett nytt värde i att ha de närmaste samlade runtom sig en helg. Att dessutom kunna lämna press och stress, tidsbrister och -frister bakom sig och bara njuta av tillsammanskapet - det blir en lyx som när man ännu bodde hemma i tonårsvemod aldrig trodde sig kunna lära uppskatta. Och vare sig blod eller vatten är tjockare är sekundärt, så länge det värmer.

Med tiden inser man även hur icke-självklara traditionerna är: maten dukar inte upp sig själv, - OBS: spoiler alert - klapparna trollas inte fram av små tomtar och julstädningen sker inte per automatik. Hela iordningställandet och förverkligandet av en julafton är en julklapp - kanske den största av dem alla - som man ofta glömmer tacka för.

Jag bryr mig lite mindre om böcker, godis och spel (även om omtänksamma klappar såklart är roliga att få), men ändå känns julen viktigare när jag blivit äldre. Det mäts fortfarande inte i pepparkakor och jinglebellsmelodier. Men när man märker hur inget räcker oändligt och oföränderligt, vill man ta vara på det man har medan man kan. Allt kan ha förändras om ett år - till det bättre eller till det sämre, oberoende: Allt som spelar roll är att inte skjuta upp nuet. Den 24 kommer varje december; men ansikten, känslor, tid och rum utgör ingen evighet. Det är ny snö som faller (eller lyser med sin frånvaro) varje år. Det är inte sorgligt eller vemodigt, det bara är.